Tidsfördriv.blogg.se

Kanske borde vi ha fattat att något var fel när vi såg Bingo Rimér i morgonrushen på Arlanda med sin ej så lite uppstoppade fru. Det var ett dåligt omen. Kanske borde vi vänt om när vi såg gaten; F69. Det kändes fel helt enkelt. Men bakis som vi var orkade våra hjärnor inte koppla ihop de illavarslande tecknen och vi klev rakt in i planet, påväg mot helvetet...eh menar Turkiet.
Vårt öde...

Det började lugnt. Hotellet var fint, vädret var bra, men under den förrädiska ytan låg problemen och ruvade. Vi gick till stranden, kokade våra nudlar, ja gjorde allt som man brukar göra på semestern (när man vänder rätt på slantarna). Dagarna flöt förbi med båtutflykter, utgång på Havana, turkisk afton och bad, vi mådde bra och var lätt gyllenbruna likt två små saffransbullar som legat i precis rätt temperatur i Sven's stenugn. Det kunde bara bli värre...

Det blev det också.

Efter en sömnlös natt klev vi som två fortfarande lätt brunbrända zombies ner till Lobbyn och ringde sjukhuset. Anledningen var Carros sprängande skalle. Hela natten hade fogskummet* vuxit till och hållt henne vaken och nu var det dags för en tömning. På Can Hospital fick vi många goda råd. Först blev vi skrattade upp i ansiktet, och sedan fick vi rådet att "dyka mycket". "Var det ett sjukhus eller Alanyas äventyrscentrum vi hamnat på?" 
Tillslut kom det avgörande; medicin, medicin och åter medicin... Med hjälp av oläsliga turkiska etiketter satt vi och klurade på vad medicinen innehåll, hur mycket man skulle ta, hur ofta och varför? Vi vet inte hur vi lyckades, men hon blev frisk.



Trodde vi...
Efter en fem dagars antibiotikakur suktade vi efter alkohol som SvampBob efter maneter, orden räcker inte till för hur mycket vi ville dricka. Blev det så? NEJ!! Fogskummet hade inte försvunnit helt, det hade bara förflyttat sig och satt nu och tryckte i blindtarmen. Efter en lång dag på hotellet var det dags igen, Can Hospital, here we go! Det fanns inte mycket att diskutera, det var fram med skalpellen och slica bort den felaktiga länken! I chocktillstånd fördes Carro in i steriliseringsrummet och efter det vet ingen riktigt vad som hände. Bara dr Arslan vet... En timme senare dök en nyvaken/nydrogad/fettögd** Carro upp, blindtarmen låg i en burk bredvid som det ska vara. Lugnet hade åter lagt sig över kuststaden Alanya. Vi var så härdade vi det här laget att  bomberna som föll över Turkiets turistorter inte kändes otäckare än snöflingor i december.

Eftersom man inte kan flyga inom de närmsta dagarna efter att varit sövd blev vi tvungna att stanna en tredje vecka i det Turkiet som nu hade svept sig om våra hjärtan likt en varm dubbelknutad turkisk matta. De är bättre än persiska mattor, sägs det, då persiska bara har en knut!
De sista dagarna fick vi våran efterlängtade semester. Operationssåret sprack, visst. Carros droger i kombination med alkohol gav henne minnesförlust, självklart. Smällar man får ta helt enkelt.
När vi lämnade Alanya och Hotel Okan Tower kändes det som att lämna sitt andra hem. Under vår tid hade vi lärt oss följande:
Tamam = Ok
Ha alltid reseförsäkring för helvete!
Turkiska affärer har ej fruktyoughurt i literförpackning, ta med hemifrån.
Güzel popo = Fin rumpa
En droppåse innehåller ca 198 kcal. 
Fyrhjuling i bergen är ett måste.
Vi är inte särskilt populära hos Gud... har vi märkt.
Allah gillar oss inte något vidare heller.

Urspårning pågår...

Sammanfattningsvis kan man säga följande; ser du Bingo Rimér på Arlanda...:
VÄND OM!!
Annars; trevlig resa!

Fotnoter:
*Fogskum; Om man sprutar in fogskum i en väggspringa flashar den ut sig och täcker/trycker ut tomrummet. Denna känsla känns även igen i en kraftig förkylning. Bihålsinflammation = ca 4328 liter fogskum i huvudet. Jävligt ont alltså.
**Ögonfett; Äckligt slemmigt fett som ögonlocken kletas in i under operationen. Vet ej varför men det är inte för att se snygg ut. Kan ha varit valfett.